― 44 ―
»Därför sade jag till dem så här», sade mr Omer i en belåten och obesvärad ton. »’Anse inte att Emili är fastspikad här för hela tiden’, sa jag. ’Bestäm själva när ni så tycker. Hon har gjort vida större nytta än man kunde tro; hon lärde sig kvickare än man kunde tänka sig; Omer och Joram kunna stryka pennan över den tid som återstår, och hon är fri och ledig, när ni så önskar. Har hon lust att efteråt göra ett litet avtal om att åtaga sig något litet arbete åt oss i sitt hem, så är det bra. Har hon inte, så är det också bra. Vi förlora i alla fall inte på henne.’ Ty ser ni», sade mr Omer och rörde vid mig med sin pipa, »det är väl inte antagligt att en person med en så kort andedräkt som jag, och som är morfar till på köpet, skulle vara sträng och nogräknad mot en tocken där liten blåögd blomsterknopp som hon?»
»Nej, inte det ringaste, det är jag fullt säker om», sade jag.
»Inte det ringaste! Det har ni rätt uti!» sade mr Omer. »Nåväl, sir, hennes kusin — ni vet ju att det är en kusin hon tänker gifta sig med?»
»Ja, bevars», svarade jag. »Jag känner honom mycket väl»
»Naturligtvis gör ni det», sade mr Omer. »Nå väl, sir, hennes kusin, som efter vad det tycks har god förtjänst och står sig bra, tackade mig på ett mycket manligt sätt för det där (och jag må säga, att han betedde sig på ett sätt som gav mig en hög tanke om honom) och gick och hyrde sig ett så bekvämt litet hus som ni eller jag kunde önska oss att fästa våra ögon på. Det där lilla huset är nu fullt möblerat och nätt och fint som ett dockskåp, och om inte den stackars Barkis' sjukdom hade tagit en så svår vändning, tror jag att de redan skulle ha varit man och hustru. Men som det nu är, så har det blivit uppskjutet.»
»Och Emili, mr Omer?» frågade jag. »Har hon blivit mera stadgad?»
»Ja, ser ni», svarade han och gned åter sin isterhaka, »det är något som man inte gärna kan vänta. Utsikten till ombyte och skilsmässa och allt det där är så att säga
