― 484 ―
att mr Peggotty i allsköns tysthet skulle få i uppdrag att försträcka honom ytterligare hundra pund. Vidare föreslog jag att man borde väcka mr Micawbers deltagande för mr Peggotty genom att meddela honom så mycket av denne senares historia, som jag kunde finna mig berättigad till eller anse lämpligt, och att söka få dem att hålla tillsammans för deras gemensamma bästas skull. Allesammans gingo med värme in härpå, och jag kan lika gärna genast tillägga, att även de båda huvudpersonerna kort därefter gjorde detsamma med största beredvillighet och i bästa sämja.
Då jag märkte att Traddles nu åter kastade oroliga blickar på min tant, påminde jag honom om den andra och sista av de två punkter han hade antytt.
»Du och din tant måste ursäkta mig, Copperfield, ifall jag skulle beröra ett plågsamt ämne, vilket jag högligen fruktar vara händelsen», sade Traddles tveksamt, »men jag anser nödvändigt att återkalla det i ditt och hennes minne. Samma dag som mr Micawber gjorde sin minnesvärda angivelse, nämnde Uriah Heep i hotande ordalag någonting om din tants — man.»
Min tant, som bibehöll sin stela hållning och sitt skenbara lugn, nickade jakande.
»Måhända var det endast en oförskämdhet och ingenting vidare?» anmärkte Traddles.
»Nej», genmälde min tant.
»Det fanns således — ursäkta min fråga! — verkligen en sådan person, som helt och hållet var i hans våld sade Traddles.
»Ja, min hederlige vän», svarade min tant.
Traddles förklarade nu, med ett tydligt förlängt ansikte, att han icke hade varit i stånd att gå denna sak närmare på livet och att den hade delat samma öde som mr Micawbers reverser, på så sätt, att den icke blev upptagen bland de av honom uppställda villkoren; att vi icke längre hade något band på Uriah Heep, och att denne ifall han kunde tillfoga oss, eller någon av oss, någon skada eller förtret, sannolikt skulle göra det.
