― 491 ―
lugnt han hade betett sig, i synnerhet under den sista tiden, då hon trodde att hans prövning varit som svårast. Detta var ett ämne som den goda varelsen aldrig tröttnade på och vårt intresse att höra de många drag, vilka hon, som varit så mycket tillsammans med honom, hade att berätta, var lika livligt som hennes att berätta dem.
Min tant och jag hade vid denna tid flyttat från Highgate, emedan jag ämnade resa utomlands och hon återvända till sitt hus i Dover, och vi hade under tiden hyrt ett par rum vid Covent Garden. Medan jag efter denna aftons samtal gick hem och tänkte på det som hade försiggått mellan Ham och mig, då jag sist var i Yarmouth, vacklade jag i mitt ursprungliga beslut att lämna ett brev till Emili, då jag tog avsked av hennes morbror ombord på fartyget, och fann nu, att det var bättre att genast skriva till henne. Jag tänkte att hon, sedan hon mottagit mina rader, möjligen skulle önska att genom mig sända sin olycklige tillbedjare några avskedsord och att jag borde giva henne tillfälle därtill.
Innan jag gick till vila, satte jag mig därför ned att skriva till henne. Jag berättade henne att jag hade träffat honom och att han hade bett mig säga henne vad jag redan en gång nedskrivit på dessa blad. Jag upprepade det ordagrant och behövde icke utbreda mig däröver, om jag än hade varit berättigad därtill, efter som det innerligt trofasta och godhjärtade däri icke kunde utsmyckas av mig eller någon annan. Jag lade brevet på posten, för att det skulle kunna avsändas på morgonen tillika med ett par rader till mr Peggotty, i vilka jag bad honom lämna henne det, och gick till sängs i gryningen.
Jag var svagare och klenare än jag själv visste av, och som jag icke somnade förr än efter soluppgången, låg jag den följande dagen länge utan att känna mig stärkt och uppfriskad. Jag vaknade av att min tant stod helt tyst och stilla vid min säng. Jag kände det i sömnen, och jag tror att alla människor känna sådant.
»Min kära Trot», sade hon, då jag öppnade ögonen,
