― 46 ―
och av mr och mrs Joram och begav mig på väg med en högtidlig känsla, som gjorde mr Barkis till en helt ny och olika varelse mot förut.
Då jag sakta knackade på dörren, kom mr Peggotty och öppnade den. Han blev icke så överraskad av min åsyn som jag hade väntat. Jag märkte detta ävenledes hos Peggotty, då hon kom ned, och jag har sedan dess mer än en gång gjort samma iakttagelse, och jag tror, att alla andra förändringar och överraskningar krympa ihop till intet, då man väntar på den hemska överraskning som kallas död.
Jag skakade hand med mr Peggotty och gick in i köket medan han sakta tillslöt dörren. Lilla Emili satt vid spisen, med händerna för ansiktet. Ham stod bredvid henne.
Vi talade i viskande ton, allt emellanåt lyssnande efter ljud från rummet ovanpå. Jag hade icke tänkt därpå under mitt sista besök, men huru underligt förekom det mig icke nu att sakna mr Barkis i köket!
»Det här var bra vänligt av er, master Davy», sade mr Peggotty.
»Det är ovanligt vänligt», sade Ham.
»Emili, min flicka lilla», ropade mr Peggotty. »Se hit! Master Davy har kommit! Krya upp dig, kära barn. Har du inte ett ord att säga master Davy?»
Hon genomilades av en darrning, vilken jag ännu kan se för mina ögon, liksom jag ännu kan känna dödskylan i hennes hand, då jag vidrörde den. Dess enda tecken till liv bestod i att den drog sig tillbaka från min: därefter gled hon sakta från sin stol, smög sig till andra sidan av sin morbror och lutade sig, alltjämt tyst och darrande, mot hans bröst.
»Hon har ett så kärleksfullt hjärta», sade mr Peggotty, i det han strök hennes hår med sin stora grova hand, »att det inte kan uthärda sådana här sorger. Det är också naturligt hos ungt folk, master Davy, då de ännu inte varit med om dylika prövningar och äro skygga som min lilla fågel — det är alldeles naturligt.»
