― 49 ―
förvissa sig om dess säkerhet med tillhjälp av den slagruta jag hade sett honom använda, hade begärt att det skulle sättas på stolen bredvid sängen, där han sedan både dag och natt hade hållit det i sin famn. Hans arm vilade nu på det. Tiden och världen gledo bort under honom, men skrinet stod där, och de sista ord han hade yttrat voro (i en förklarande ton): »Gamla kläder!»
»Kära Barkis!» sade Peggotty nästan glatt, i det hon lutade sig över honom, medan hennes bror och jag stodo vid sängfoten. »Här är min söta gosse — min söta gosse master Davy, som förde oss tillsammans, Barkis! Han, som du skickade bud med, som du minns! Vill du inte tala med master Davy?»
Han var lika stum och känslolös som skrinet, av vilket hans gestalt fick det enda uttryck den hade.
»Han följer ut med ebben», sade mr Peggotty till mig bakom sin hand.
Mina ögon voro fuktiga och så voro även Peggottys, men jag upprepade i viskande ton:
»Med ebben?»
»Ja, folk kan inte dö på kusten», sade mr Peggotty, »annat än då tidvattnet i det närmaste fallit ut. Och de kunna inte födas, åtminstone inte riktigt, förrän det är i stigande. Han följer ut med ebben. Det är ebb en halv timme efter tre, och sen så blir det dödvatten en halvtimme. Om han lever tills vattnet åter stiger, så håller han ut tills floden är förbi, och så följer han ut med nästa ebb.»
Vi stannade där länge och vakade över honom — i timtal. Vilket hemlighetsfullt inflytande min närvaro utövade på honom under detta hans tillstånd, kan jag icke säga; men då han slutligen började att yra litet, är det säkert att han mumlade om huru han körde mig till skolan.
»Han börjar kvickna till», sade Peggotty.
Mr Peggotty rörde vid mig och viskade med stor vördnad och bävan:
»Nu löpa de bägge ut mycket fort.»
»Barkis, min vän!» sade Peggotty.
4.— David Copperfield. II.
