TRETTIOANDRA KAPITLET.
Återkomst.
Jag landsteg i London en kall höstafton. Det var mörkt och det regnade, och jag såg nu på en minut mera dimma och smuts än jag hade sett på ett helt år. Jag måste gå från tullhuset ända till monumentet innan jag fick tag i en droska, och ehuru framsidorna av husen, som vette ut mot de uppsvällda rännstenarna, förekommo mig som gamla vänner, kunde jag likväl icke undgå att medgiva, att de voro mycket smutsiga vänner.
Jag har ofta märkt, och detsamma har säkert litet var gjort, att då man reser bort från ett bekant ställe, detta tyckes vara liksom en signal till förändringar hos detsamma. I det jag såg ut genom fönstret på droskan och fick se att ett gammalt hus vid Fish Street Hill, som under ett århundrade hade stått orört av målare, timmermän eller murare, hade blivit nedrivet under min frånvaro, och att en granngata av ärevördig osundhet och trånghet hade blivit utvidgad och försedd med ordentliga avlopp, väntade jag nästan till hälften att själva Sankt Paulskyrkan skulle se äldre ut.
På några förändringar i mina vänners öde var jag förberedd. Min tant hade för länge sedan flyttat tillbaka till sitt hus i Dover, och Traddles hade strax efter min avresa börjat att få litet praktik som sakförare. Han bodde nu i Grays Inn och hade i sitt sista brev underrättat mig om att han icke var utan hopp om att snart bliva förenad med den sötaste flicka i världen.
De väntade mig hem före jul, men anade icke att jag skulle komma tillbaka så snart. Jag hade med flit vilselett dem för att få det nöjet att överraska dem. Och likväl var jag nog otacksam att känna mig nedslagen över att jag icke blev mottagen av någon, utan måste
