― 563 ―
Med sitt egendomliga, ljuva lugn stillade hon oron i min själ, förde mig tillbaka till tiden för vår skilsmässa, talade med mig om Emili, vilken hon många gånger i hemlighet hade besökt, talade ömt till mig om Doras grav. Med sitt ädla hjärtas säkra instinkt berörde hon mitt minnes strängar så milt och harmoniskt, att icke en enda av dem skorrade inom mig, jag kunde lyssna till den melankoliska, avlägsna musiken, utan att önska att vända mig bort från något av det den väckte. Och huru kunde jag väl det, då hennes dyrbara jag, mitt livs goda ängel, var med i allt detta?
»Men du själv, Agnes?» sade jag slutligen. »Berätta mig någonting om dig själv! Du har knappast berättat någonting om ditt eget liv under hela denna tid!»
»Vad skulle jag väl ha att berätta?» svarade hon med sitt strålande leende. »Pappa mår bra. Du ser oss här lugna och belåtna i vårt hem — våra bekymmer äro undanröjda, vårt hem är oss återgivet, och då du vet detta, kära Trotwood, vet du allt.»
»Alllt, Agnes?» frågade jag.
Hon såg på mig med en viss förlägen förvåning i sitt ansikte.
»Är det ingenting annat, syster?» frågade jag.
Hennes färg, som nyss hade bleknat, återvände och bleknade ånyo. Hon log — med ett stilla svårmod, tyckte jag — och skakade på huvudet.
Jag hade sökt att leda henne in på det ämne, varpå min tant hade häntytt, ty hur plågsamt det än skulle vara för mig att höra denna bekännelse, ville jag dock tukta och uppfostra mitt hjärta och uppfylla min plikt mot henne. Jag såg emellertid att hon blev orolig, och jag slog det därför ur hågen.
»Du har väl mycket att göra, kära Agnes?»
»Med min skola?» sade hon och såg åter upp med hela sitt glada lugn.
»Ja, det är väl bra arbetsamt, eller hur?»
»Arbetet är så angenämt», svarade hon, »att det knappast är tacksamt av mig att giva det detta namn.»
»Ingenting gott är svårt för dig», sade jag.
