― 565 ―
nu var konstapel,[1] med sin stav hängande i butiken — gick jag till det ställe där jag hade slagits med honom och drömde där om miss Shepherd och den äldsta miss Larkins och alla barnsliga tycken, sympatier och antipatier från denna tid. Ingenting tycktes ha överlevat denna tid, med undantag av Arnes, och hon, som ständigt hade varit en stjärna högt över mig, var nu ännu klarare och stod ännu högre över mig.
Då jag kom tillbaka, hade mr Wickfield kommit hem från den trädgård han rådde om, vid pass två mil från staden, och där han nu sysslade nästan varenda dag. Jag fann honom sådan som min tant hade beskrivit honom. Vi satte oss till middagsbordet tillsammans med ungefär ett halvt dussin små flickor, och han tycktes endast vara en skugga av sitt vackra porträtt på väggen.
Det lugn och den frid, som av gammalt i mitt minne tillhörde denna stilla plats, genomträngde den åter. Då vi hade ätit, gingo vi, eftersom mr Wickfield nu icke drack vin och jag icke ville ha något, upp i salongen, där Agnes och hennes små elever sjöngo, spelade och arbetade. Efter teet lämnade oss barnen, och vi tre blevo sittande tillsammans och talade om forna dagar.
»Min andel av dem», sade mr Wickfield och skakade sitt gråa huvud, »innehåller, såsom ni alltför väl vet, Trotwood, ämne till sorg, djup sorg och innerlig ånger. Och likväl skulle jag inte vilja utplåna den, även om jag kunde det.»
Jag hade lätt att tro det, då jag såg ansiktet bredvid honom.
»Ty jag skulle därigenom», fortfor han, »utplåna ett sådant tålamod och en sådan uppoffring, en sådan trohet och barnslig kärlek, som jag aldrig bör glömma, nej, inte ens för att glömma mig själv.»
- ↑ Varje invånare i en församling är egentligen förpliktad att ett år utöva konstapelämbetet. Adeln är dock därifrån undantagen. Sedan 1835 bliva årligen alla till polistjänst i stad förpliktade inskrivna som ”speciella konstaplar”, och kunna uppbådas av fredsdomaren, De flesta städer ha dock en ständig, besoldad poliskår.
