― 589 ―
»Och, ser du, därför begagnar jag mig så mycket som möjligt av ögonblicket», sade Agnes, »och talar med dig medan jag ännu kan göra det.»
I det jag betraktade hennes sköna anlete, som var uppmärksamt nedlutat över hennes arbete, lyfte hon upp sina milda, klara ögon och märkte att jag såg på henne.
»Du är så tankfull i dag, Trotwood!»
»Ska jag säga dig varför, Agnes? Det är just för den orsakens skull, som jag kommit hit i dag.»
Hon lade ifrån sig sitt arbete, såsom hon plägade, då vi talade allvarligt om någonting, och ägnade mig hela sin uppmärksamhet.
»Kära Agnes, tvivlar du på att jag är uppriktig emot dig?»
»Nej!» svarade hon med en förvånad blick.
»Tvivlar du på att jag är vad jag ständigt varit emot dig?»
»Nej!» svarade hon på samma sätt som förut.
»Kommer du ihåg, att jag, då jag kom hem, sökte att skildra för dig i hur stor tacksamhetsskuld jag stod till dig och hur varmt jag kände den?»
»Det kommer jag mycket väl ihåg», svarade hon sakta.
»Du har en hemlighet, Agnes», sade jag. »Låt mig få dela den med dig!»
Hon slog ned ögonen och darrade.
»Även om jag inte hade hört det — vilket jag likväl har, ehuru, besynnerligt nog, från andra läppar än dina — skulle jag dock knappast kunnat undgå att märka, att det finns en person, som du skänkt skatten av din kärlek. Uteslut mig inte från det, som så nära rör din lycka! Om du kan lita på mig, såsom du säger, och det vet jag att du kan, så låt mig vara din vän, din bror i detta fall framför någon annan.»
Med en bönfallande, nästan förebrående blick reste hon sig upp från sin plats vid fönstret, skyndade tvärs över golvet, liksom utan att veta vart, höll händerna för ögonen och utbrast i en gråt, som brände mig ända in i hjärtat.
