― 591 ―
inte alldeles förgäves varit min lärarinna. Det finns ingen tillsats av egoism i det jag känner för dig!»
Hon hade nu blivit lugn. Kort därefter vände hon sitt bleka anlete emot mig och sade med dämpad, då och då avbruten, men mycket tydlig röst:
»Jag är skyldig din rena vänskap för mig, Trotwood — på vilken jag sannerligen inte tvivlar — att säga dig, att du misstager dig. Mera kan jag inte säga. Om jag stundom under årens lopp behövt råd och hjälp, så har jag fått dem. Om jag stundom varit olycklig, så har denna känsla nu försvunnit. Om jag någonsin haft en hemlighet, så är den — inte någon ny och — inte vad du tror den vara. Jag kan inte yppa den eller dela den. Den har länge varit min och måste förbliva min!»
»Agnes! Stanna! — ett ögonblick!»
Hon ville gå, men jag höll henne tillbaka. Jag slog min arm kring hennes liv. »Under årens lopp!» »Det är inte någon ny hemlighet!» Nya tankar och förhoppningar virvlade genom min själ, och alla mitt livs färger började att förändras.
»Dyraste Agnes! Som jag älskar — som jag älskar så innerligt! Då jag kom hit i dag, trodde jag inte, att någonting skulle kunna avtvinga mig denna bekännelse. Jag trodde mig kunna bevara den hela vårt liv igenom, till dess vi hade blivit gamla. Men, Agnes, har jag verkligen ett nyfött hopp om att jag någonsin skall kunna få kalla dig något mera än syster, något helt annat än syster?»
Hennes tårar runno strida, men de liknade icke dem som hon nyss hade fällt, och jag såg mitt hopp stråla i dem.
»Agnes, du som ständigt var min ledsagerska och mitt bästa stöd! Om du hade tänkt mera på dig själv och mindre på mig, medan vi växte upp tillsammans, tror jag inte, att min flyktiga fantasi någonsin hade vänt sig ifrån dig. Men du var så mycket bättre än jag, så nödvändig för mig vid varje barnslig förhoppning och missräkning, att det för mig blev en andra natur att
