― 602 ―
väl, så ha vi nu lämnat vildmarken och begivit oss till Port Middlebay Harbour, där det finns vad vi kalla en stad.»
»Bodde mr Micawber nära er i vildmarken?» frågade jag.
»Ja, det gjorde han visst det», svarade mr Peggotty, »och arbetade som en hel karl. Jag kan inte begära att få se någon människa arbeta med bättre vilja än han. Jag har sett hans skalliga huvud till den grad svettas i solen, att jag nästan trodde att det skulle smälta bort. Och nu är han fredsdomare.»
»Huru? Fredsdomare?» sade jag.
Mr Peggotty pekade på en viss uppsats i tidningen »Port Middlebay Times», ur vilken jag läste upp följande:
»Den offentliga middagen för vår utmärkla medkolonist
och invånare i denna stad, Wilkins Micawber, Esquire,
fredsdomare i Port Middlebaydistriktet, hölls i går i hotellets
stora sal, som var full ända till kvävning. Man räknar att
inte färre än fyrtiosju personer måste ha intagit middag på
en gång, utom sällskapet i förstugan och trapporna. Allt
vad Port Middlebay har skönt, elegant och exklusivt hade
infunnit sig för att hedra en med så stort skäl prisad, så
högligen talangfull och så vidsträckt populär man. Doktor
Mell, lärare vid koloniens lärdomsskola, Salem House i Port
Middlebay, presiderade, och på hans högra sida satt
hedersgästen. Sedan duken tagits av bordet och nationalsången
(som utfördes utomordentligt väl och under vilken det icke
var svårt att urskilja den begåvade dilettanten Wilkins
Micawber, Esquire, juniors klockrena toner) blivit sjungen,
föreslogos var för sig de vanliga lojala och patriotiska skålarna,
som mottogos med hänryckning. Därefter föreslog doktor
Mell i ett av känsla översvallande föredrag ’en skål för vår
utmärkte gäst och stadsbo. Måtte han aldrig lämna oss,
utom för att uppnå en bättre ställning, och måtte det alltid
gå honom så väl ibland alla, att han aldrig kan finna någon
bättre sådan!’ De bifallsrop, varmed denna skål mottogs,
övergå varje beskrivning. Oupphörligt stego och föllo de
såsom oceanens vågor. Slutligen blev allt tyst, och
Wilkins Micawber, Esquire, steg upp för att avlägga sin
tacksägelse. Vare det långt ifrån oss att med nuvarande
officins jämförelsevis ofullkomliga tillstånd söka att följa vår
utmärkta stadsbo genom de lätt flytande perioderna i hans
avrundade och högst sirliga föredrag! Det må vara nog att
