― 111 ―
»Du skulle kanske ha lust att spendera ett par shillings eller så på en butelj bärvin uppe i sovrummet?» sade Steerforth. »Jag hör att du ligger i samma sovrum som jag.»
Detta hade jag visserligen icke tänkt på förut, men jag sade emellertid ja och att Jag mycket gärna skulle vilja det.
»Det är bra», sade Steerforth. »Och så är jag övertygad om att du gärna vill ge ut ytterligare en shilling eller så för mandelbakelser?»
Jag svarade, att även det skulle jag gärna vilja.
»Och så en shilling eller så bortåt för skorpor och så en för frukt, vasa?» sade Steerforth. » Vet du, min kära Copperfield, du förstår dig minsann på att leva!»
Jag log därför att han log, men kände mig likväl en smula förlägen.
»Nå ja», sade Steerforth, »vi måste se till att det räcker så långt det kan, det är alltsammans. Jag ska göra allt vad jag kan för dig. Jag kan gå ut när jag vill, och jag ska smuggla in hela baket.»
Med dessa ord stoppade han pengarna i fickan och bad mig vänligt att icke vara orolig; han skulle nog laga att allt skulle bli bra.
Han höll ärligt sitt ord, så framt allt det var bra, som en hemlig aning sade mig nästan alltsammans vara illa — ty jag fruktade att det var att kasta bort min mors gåva; i alla händelser hade jag dock bevarat papperet i vilket penningarna hade varit inlindade, vilket var en dyrbar skatt. Då vi hade kommit upp för att gå i säng, tog han fram det han hade köpt för alla mina sju shillings och lade det på min säng i månskenet med dessa ord:
»Se där är det, lilla Copperfield, och en kunglig anrättning har du fått.»
Vid min ålder kunde jag icke tänka på att spela värd vid festen, då han var närvarande; min hand darrade vid blotta tanken därpå. Jag bad honom visa mig den godheten att intaga högsätet, och som min anhållan understöddes av två andra gossar, som voro närvarande,
