— 144 —
vore nog djärv att säga ett enda ord till mig, skulle jag slå honom rätt i ansiktet.»
Hennes eget ansikte var rödare än jag någonsin sett det eller något annat ansikte vara, men hon dolde det åter några ögonblick i sänder, då hon fick ett häftigt anfall av skratt, och efter två eller tre sådana fortsatte hon sin middag.
Jag märkte, att ehuru min mor log, då Peggotty såg på henne, blev hon dock mera allvarlig och tankfull. Jag hade genast vid första ögonkastet sett att hon var förändrad. Hennes ansikte var annu mycket täckt, men det såg medtaget och alltför tunt och spätt ut, och hennes hand var så mager och vit, att den nästan såg ut som om den varit genomskinlig. Men utom denna förändring märkte jag en annan, och det var i hennes sätt, som började bli häftigt och oroligt. Slutligen sade hon, i det hon sträckte ut sin hand och vänligt lade den på sin gamla tjänarinnas:
»Kära Peggotty, tänker du verkligen inte gifta dig?»
»Jag, kära fru?» svarade Peggotty och stirrade på henne. »Gud signe er, nej, visst inte!»
»Åtminstone inte ännu?» sade min mor ömt.
»Aldrig!» utbrast Peggotty.
Min mor fattade hennes hand och sade:
»Lämna mig inte, Peggotty. Stanna hos mig. Det ska kanske inte bli för så lång tid. Huru skulle jag bära mig åt utan dig?»
»Jag lämna er, kära fru? Nej, inte för allt i världen och allra minst för att bli hans hustru!» utbrast Peggotty. »Vem har väl satt det där i ert enfaldiga lilla huvud?»
Peggotty hade nämligen för lång tid tillbaka vant sig vid att stundom tala till min mor som till ett barn.
Men min mor svarade icke på annat sätt än att hon tackade henne, och Peggotty fortfor därefter på sitt egendomliga sätt.
»Jag lämna er? Jo, jag tycker just hur jag då skulle se ut. Peggotty gå ifrån er? Jag skulle råda henne att låta bli det! Nej, nej, nej», fortfor Peggotty, skakande
