— 147 —
»Nej», sade Peggotty, »det är visst inte troligt, men jag skulle ändå bra gärna vilja veta om hon tänker lämna någonting efter sig åt lilla Davy, då hon en gång lägger sig att dö.»
»Herregud, Peggotty», svarade min mor, »du vet ju själv huru ond hon blev över att den stackars gossen kom till världen!»
»Jag tror nästan att hon skulle vara färdig att förlåta honom nu», anmärkte Peggotty.
»Varför skulle hon vara färdig att förlåta honom nu?» frågade min mor med en viss skärpa.
»Nu, då han fått en bror, menar jag», sade Peggotty.
Min mor började nu genast att gråta och undrade huru Peggotty vågade säga någonting sådant.
»Liksom om den stackars oskyldiga lilla varelsen i sin vagga någonsin hade gjort dig eller någon annan något ont, du svartsjuka varelse! Det vore mycket bättre att du gifte dig med mr Barkis, formannen. Varför gör du inte det?»
»Därför att jag skulle göra miss Murdstone ett alltför stort nöje, ifall jag gjorde det», sade Peggotty. »Ett sådant elakt sinne du har, Peggotty!» svarade min mor. »Du är så svartsjuk på miss Murdstone som det är möjligt för en löjlig varelse att vara. Jag förmodar att du själv vill ha nycklarna om hand och taga fram allting! Det skulle inte förvåna mig, om du gjorde det. Du vet likväl att hon bara gör det av vänlighet och i de bästa avsikter! Du vet att hon gör det, Peggotty — du vet det mycket väl.»
Peggotty mumlade någonting, som lät ungefär som »åt fanders med de bästa avsikterna!» och någonting annat, som lät ungefär som det vore alldeles för mycket av de där bästa avsikterna.
»Jag vet vad du menar, du elaka människa!» sade min mor. »Jag förstår dig mycket väl, Peggotty. Du vet att jag gör det, och det förvånar mig att du inte rodnar ända över öronen. Men en sak i sänder. Miss Murdstone är nu saken, och du ska inte slippa undan den. Har du inte hört henne säga mångfaldiga gånger,
