— 256 —
önskan. Jag sade därför min tant, att hon misstog sig, och att Peggotty var den bästa, trognaste, redligaste, mest hängivna och uppoffrande vän och tjänarinna i världen, att hon alltid hade älskat mig ömt och likaså min mor och att hon hade hållit min mors döende huvud på sin arm och mottagit hennes sista tacksamma kyss. Och som minnet av dem båda var nära att kväva mig, tystnade jag helt tvärt, då jag skulle till att säga, att allt vad hon hade även var mitt, och att jag skulle ha tagit min tillflykt till henne, ifall jag icke hade fruktat att göra henne bekymmer uti hennes små omständigheter — tystnade jag helt tvärt, säger jag, då jag skulle till att säga detta, och böjde mitt huvud med händerna för ögonen ned på bordet.
»Det är bra, det är bra!» sade min tant. »Barnet gör rätt uti att försvara dem som varit goda mot honom — Janet! Åsnor!»
Jag tror fullt och fast att vi genast skulle ha blivit goda vänner, om icke de där olycksaliga åsnorna hade kommit emellan, ty min tant hade lagt sin hand på min axel, och detta hade gjort mig så dristig, att jag kände mig starkt böjd för att omfamna henne och bedja om hennes beskydd. Men avbrottet och den förvirring, vari hon råkade genom striden där utanför, gjorde på ögonblicket slut på alla mildare tankar, så att min tant ända till tedags, full av harm, höll en föreläsning för mr Dick om sitt beslut att vädja till landets lagar för att få skydd samt att stämma alla åsneägare i Dover för intrång på hennes mark.
Sedan vi hade druckit te, sutto vi vid fönstret — på utkik efter flera fridstörare, såsom jag förmodade av det skarpa uttrycket i min tants ansikte — ända till mörkningen, då Janet satte ljus och ett brädspel på bordet samt släppte ned rullgardinerna.
»Hör nu, mr Dick», sade min tant med sin allvarliga blick och med upplyftat pekfinger liksom förut, »jag ämnar nu göra er en annan fråga. Se på det här barnet.»
»Davids son?» frågade mr Dick med ett uppmärksamt och förläget uttryck.
