— 285 —
»Innan jag kan råda er», sade mr Wickfield, »måste jag göra er den gamla frågan, ni vet. Vad har ni för bevekelsegrund härtill?»
»Det var då väl också hin till karl!» utbrast min tant. »Alltid fiskar han efter bevekelsegrunder, fastän de ligga i öppen dag. Naturligtvis för att göra barnet lyckligt och nyttigt.»
»Jag förmodar att det är en blandad bevekelsegrund», sade mr Wickfield, i det han skakade på huvudet och log en smula misstroget.
»Blandad persilja!» genmälde min tant. »Ni påstår ständigt, att ni själv har en klar och tydlig bevekelsegrund för allt vad ni gör. Jag vill hoppas, att ni inte antager, att ni är den enda människa i världen som spelar rent spel.»
»Nej, men jag har bara en enda bevekelsegrund här i livet, miss Trotwood», svarade han leende. »Andra ha sådana i dussintal, ja, i hundratal. Jag har bara en. Det är hela skillnaden. Men det hör då egentligen inte hit. Ni vill ha den bästa skolan? Vilken er bevekelsegrund än må vara, så vill ni ju ha den bästa skolan?»
Min tant nickade jakande.
»I den bästa vi äga», sade mr Wickfield, sedan han betänkt sig ett ögonblick, »kan er brorson för närvarande inte bli inackorderad.»
»Nå, men så förmodar jag väl, att han kan bli det i en annan», menade min tant.
Det trodde mr Wickfield nog att jag kunde. Efter en kort överläggning föreslog han, att han skulle följa min tant till skolan för att hon själv skulle få se och döma och för samma ändamål föra henne till ett par, tre hus, där jag kunde bli inackorderad. Min tant biföll förslaget, och vi skulle just till att begiva oss av alla tre, då han stannade och sade:
»Vår lilla vän här torde måhända ha någon bevekelsegrund till att göra invändningar mot våra anordningar. Jag tror därför att det är bäst att låta honom stanna här.»
Min tant tycktes ha lust att motsätta sig denna punkt,