— 287 —
»Låt er brorson stanna här till en början. Han tycks vara en liten stillsam gosse, som inte kommer att störa mig. Huset passar ypperligt att studera i. Det är så tyst och stilla som ett kloster och nästan lika rymligt. Lämna honom här.»
Min tant tyckte synbarligen mycket om anbudet, ehuru hon av finkänslighetsskäl icke ville antaga det. Även jag för min del var mycket belåten därmed.
»Seså, miss Trotwood», sade mr Wickfield, »det här är ett sätt att slippa ifrån ert bryderi. Det är naturligtvis endast en tillfällig anordning. Om den inte motsvarar avsikten eller stör vår ömsesidiga bekvämlighet, kan han ju lätt komma härifrån igen, och vi ha under tiden tillfälle till att se oss om efter ett bättre ställe åt honom. Ni gjorde klokast uti att besluta er för att lämna honom här tillsvidare.»
»Jag är er mycket förbunden», sade min tant, »och det är han själv också, kan jag märka; men…»
»Inga men! Jag vet vad ni menar», utbrast mr Wickfield. »Ni ska inte behöva känna tyngden av att stå i någon förbindelse hos mig, miss Trotwood. Ni kan betala för honom, om ni så vill. Vi skola inte uppställa några stränga villkor, men ni kan få betala, om ni så vill.»
»På det villkoret», sade min tant, »vill jag, ehuru det för ingen del minskar min förbindelse, med nöje låta honom få stanna här.»
»Nå, så kom då och hälsa på min lilla hushållerska», sade mr Wickfield.
Till den ändan gingo vi uppför en sällsam gammal trappa med en balustrad så bred, att vi nästan lika lätt hade kunnat gå på den, och kommo in i en gammal mörk sal, som fick sitt ljus från tre eller fyra av de brokiga fönster jag hade observerat nedifrån gatan, och vilka voro försedda med gamla ekstolar, som tycktes vara hämtade från samma stammar som det glänsande ekgolvet och de stora bjälkarna i taket. Det var ett vackert möblerat rum med ett piano, några glada möbler med grönt och rött överdrag och några blommor. Det tyck-
