— 438 —
»Jag prövar din kärlek för hårt. Jag vet att jag gör det!» snyftade hon. »Jag är ofta skygg och butter och ombytlig emot dig, fastän jag borde vara helt annorlunda. Du är aldrig sådan mot mig. Varför är jag någonsin sådan mot dig, då jag i stället endast borde tänka på hur jag skulle kunna vara tacksam och göra dig lycklig!»
»Det gör du mig alltid, min söta flicka!» sade Ham. »Jag är lycklig av att se dig och jag är lycklig hela dagen i ända av att tänka på dig.»
»Ack, det är inte nog!» klagade hon. »Det är därför att du är god, inte därför att jag är det. Ack, min vän, det skulle ha varit bra mycket bättre för dig, om du hade kommit att tycka om någon annan — någon annan mycket stadigare och värdigare än jag — en som hade levat helt och hållet för dig och aldrig varit fåfäng och ombytlig som jag!»
»Stackars det lilla ömma hjärtat!» sade Ham med sakta röst. »Martha har riktigt kollrat bort henne.»
»Var snäll och kom hit, moster», snyftade Emili, »och låt mig lägga mitt huvud i ditt knä! Ack, moster, jag känner mig så olycklig i kväll! Ack, jag är inte den goda flicka jag borde vara. Jag vet att jag inte är det!»
Peggotty hade skyndat fram till stolen framför kaminen, och med armarna kring hennes hals knäböjde Emili bredvid henne och såg bönfallande upp i hennes ansikte.
»Ack, snälla moster, försök att hjälpa mig! Goda Ham, försök att hjälpa mig! Mr David, för forna tiders skull, var god och försök att hjälpa mig! Jag vill bli en bättre flicka än jag är. Jag vill känna djupare vad det är för en välsignad sak att vara en god mans hustru och att leva ett fridfullt liv. O, o, o! Ack, mitt hjärta, mitt hjärta!»
Hon lutade sitt ansikte mot min gamla sköterskas bröst, där hon, sedan hon upphört med dessa böner, vilka i deras smärta och sorg voro till hälften en kvinnas, till hälften ett barns, såsom hela hennes sätt var (och som just därigenom, enligt min uppfattning, var naturligare
