— 460 —
Efter två dagar och två nätter kände jag mig som om jag hade levat där ett helt år, och likväl var jag icke en timme äldre, utan precis lika mycket plågad av min ungdomlighet som någonsin.
Som Steerforth ännu icke infann sig, vilket fick mig att tro att han blivit sjuk, lämnade jag den tredje dagen Commons tidigare än vanligt och vandrade ut till Highgate. Mrs Steerforth var mycket glad över att få se mig och sade, att han hade begivit sig ut med en av sina vänner från Oxford för att besöka en annan, som bodde nära St. Albans, men att hon väntade honom tillbaka den följande dagen. Jag höll så mycket av honom, att jag rent av kände mig svartsjuk på hans Oxfordsvänner.
Som hon enträget bad mig att stanna kvar till middagen, antog jag bjudningen, och jag tror icke att vi under hela dagen talade om något annat än honom. Jag berättade henne hur mycket folket i Yarmouth hade tyckt om honom och vilket angenämt sällskap han hade varit. Miss Dartle var full av antydningar och hemlighetsfulla frågor men visade ett livligt intresse för allt vad vi hade företagit oss där och sade: »Åh, var det verkligen?» o. s. v. så ofta, att hon lockade ur mig allt vad hon önskade veta. Hennes utseende var precis sådant som jag beskrev det, då jag först såg henne, men de två damernas sällskap var så angenämt och föll sig så naturligt för mig, att jag snart sagt kände mig smått förälskad i henne. Jag kunde icke låta bli att flera gånger under aftonens lopp, och i synnerhet då jag vandrade hem på kvällen, tänka på vilket angenämt sällskap hon skulle vara vid Buckingham Street.
Jag satt följande morgon och förtärde mitt kaffe med bröd innan jag begav mig till Commons — och jag vill här anmärka, att det var överraskande huru mycket kaffe mrs Crupp använde och huru svagt det icke desto mindre var — då Steerforth till min obeskrivliga glädje trädde in i rummet.
»Min bäste Steerforth», utbrast jag, »jag började tro att jag aldrig mera skulle få återse dig!»
