— 510 —
predikan hölls — naturligtvis om Dora — och jag fruktar att detta är allt vad jag vet om gudstjänsten.
Vi hade en lugn och stilla dag. Inga främmande, en promenad, en familjemiddag för fyra personer, och på aftonen sågo vi i böcker och på tavlor, medan miss Murdstone, med en predikan framför sig och ögonen på oss, höll noggrann vakt. Ack, föga drömde mr Spenlow, medan han på eftermiddagen satt mitt framför mig med näsduken över sitt huvud, huru ömt jag omfamnade honom i mina tankar, såsom hans måg! Föga anade han, då jag tog godnatt av honom, att han hade givit sitt fulla samtycke till min förlovning med Dora, och att jag nedkallade välsignelser över hans huvud!
Vi reste tidigt på morgonen, emedan vi hade ett bärgningsmål före i amiralitetsrätten, vilket fordrade en noggrann kännedom om hela styrmanskonsten, varför domaren (ty man kunde ju icke begära att vi så synnerligen skulle förstå oss på den saken i Commons) hade bett två gamla bisittare från Trinity House att för Guds skull komma och hjälpa honom. Dora var emellertid åter närvarande vid frukosten för att skänka i teet, och jag hade det sorgliga nöjet att uppe i vagnen få taga hatten av mig för henne, medan hon stod i porten med Jip på armen.
Vad amiralitetsrätten var för mig den dagen, huru vår sak, medan jag lyssnade till förhandlingarna, föreföll mig vara den värsta gallimatias, huru jag såg »Dora» inristat på bladet av silveråran, som lades på bordet såsom en sinnebild av denna höga jurisdiktion, och hur jag, då mr Spenlow for hem utan mig (jag hade nämligen hyst det vanvettiga hoppet, att han skulle taga mig med sig), kände mig till mods som om jag varit en matros, och det fartyg, till vilket jag hörde, hade seglat ifrån mig och lämnat mig kvar på en öde ö, vill jag icke göra något fruktlöst försök att skildra. Om denna sömniga gamla domstol kunde ruska upp sig och någon synlig gestalt framställa de vakna drömmar jag haft i den om Dora, skulle den lägga min trohet och ståndaktighet i dagen.
