— 512 —
ny bjudning till mr Spenlows hus, men blev ständigt besviken i min väntan, ty jag fick ingen sådan.
Mrs Crupp måste ha varit ett skarpsinnigt fruntimmer, ty medan denna känsla ännu endast var några veckor gammal och jag icke haft mod att skriva mera utförligt till Agnes, än att jag hade varit i mr Spenlows hus — »vilkens familj», tillade jag, »består av en dotter»; — mrs Crupp, säger jag, måste ha varit ett skarpsinnigt fruntimmer, ty redan i detta tidiga stadium upptäckte hon den. En afton, då jag var mycket nedslagen och hon själv led av den ovan omnämnda sjukdomen, kom hon upp till mig för att fråga, om jag icke kunde ge henne litet kardemumtinktur blandad med rabarber och kryddad med sju droppar nejlikessens, vilket var det bästa botemedlet mot hennes onda, eller också, om jag icke hade det, litet konjak, vilket var näst det bästa. Den smakade henne icke så bra, sade hon, men den var, som sagt, det näst bästa. Då jag aldrig ens hade hört talas om det förra läkemedlet och alltid hade det andra till hands, gav jag mrs Crupp ett glas av detta, vilket hon, på det att jag icke skulle misstänka att det användes till något opassande bruk, började att tömma i min åsyn.
»Krya upp er, sir», sade mrs Crupp. »Jag kan inte uthärda att se er så där, sir, jag är själv mor.»
Jag fattade icke alldeles detta faktums tillämplighet på mig, men log likväl så vänligt mot mrs Crupp, som det stod i min makt.
»Hör nu, sir», sade mrs Crupp, »ursäkta — jag vet vad det är, sir. Det är en ung dam med i spelet.»
»Mrs Crupp!» sade jag och rodnade.
»Å, Gud signe er, var inte så sorgsen, sir!» sade mrs Crupp och nickade uppmuntrande. »Ge aldrig tappt, sir! Om inte hon ler emot er, så är det nog de som vilja det. Ni är en ung herre som kan vänta sig leenden av de unga flickorna, mr Copperfull, och ni måste lära er känna ert eget värde, sir.»
Mrs Crupp kallade mig ständigt mr Copperfull; först och främst sannolikt därför att det icke var mitt namn
