― 81 ―
»Tack, söta Peggotty!» sade jag. »Ack, tack, tack! Vill du lova mig en sak, Peggotty? Vill du skriva och tala om för mr Peggotty och lilla Emili och mrs Gummidge och Ham, att jag inte är så elak som de kanske tro, och att jag sänder dem alla, men i synnerhet lilla Emili, min innerliga hälsning. Vill du vara snäll och göra det, Peggotty?»
Den goda själen lovade det, och vi kysste bägge nyckelhålet med den största ömhet — Jag klappade det med min hand, kommer jag ihåg, som om det hade varit hennes ärliga ansikte — och därpå skildes vi åt. Från den aftonen uppstod en känsla i mitt bröst för Peggotty, som jag har svårt att beskriva. Hon utträngde icke min mor, det kunde ingen; men hon fyllde ett tomrum i mitt hjärta, som sedan icke upptogs av någon annan, och jag kände för henne något som jag aldrig känt för någon annan mänsklig varelse. Det låg visserligen någonting komiskt i denna ömma känsla, men likväl kan jag, om hon hade dött, icke föreställa mig vad jag skulle ha gjort eller huru jag skulle ha spelat min roll till slut i den tragedi, som en sådan händelse skulle ha varit för mig.
På morgonen infann sig miss Murdstone som vanligt och sade mig, att jag skulle skickas i skola, vilket icke var så alldeles nytt för mig som hon trodde. Hon underrättade mig likaledes om att jag, då jag hade klätt på mig, skulle komma in i salen och äta frukost. Där fann jag min mor, blek och med rödgråtna ögon; jag kastade mig i hennes armar och bad henne av hela min själ om förlåtelse.
»O, Davy», sade hon, »huru kunde du vilja göra illa någon som jag älskar? Sök att bättra dig; bed till Gud, att du måtte bli bättre. Jag förlåter dig, men det gör mig så ont, Davy, att du kunde hysa så onda lidelser i ditt hjärta.»
De hade intalat henne att jag var en elak varelse, och detta gjorde henne mera ont, än att jag skulle bort. Det gick mig djupt till hjärtat. Jag försökte att äta min avskedsfrukost, men mina tårar föllo på min smörgås och
6. — David Copperfield. I.
