3 du har förlossat mig, efter din stora barmhärtighet och enligt ditt stora namn,
från deras rytande, som voro färdiga att uppsluka mig,
från deras våld, som traktade efter mitt liv,
från det myckna betryck som hade kommit över mig;
4 från att kvävas av branden som omvärvde mig,
och mitt ur den eld som jag icke själv hade tänt;
5 ur dödsrikets djupa svalg
och från den orena tungan och det lögnaktiga talet,
6 från den orättfärdiga tungans pilar.
Min själ nalkades döden,
och mitt liv var nära dödsrikets djup.
7 De omgåvo mig på alla sidor, och ingen fanns, som kunde hjälpa.
Jag såg mig om efter bistånd från människor, men jag fann intet.
8 Då tänkte jag på din barmhärtighet, o Herre,
och på allt vad du har gjort av ålder,
huru du befriar dem som förbida dig
och frälsar dem ifrån fiendernas våld.
9 Och jag lät mitt bönerop uppstiga från jorden
och bad om räddning från döden.
10 Jag anropade Herren, min fader och herre,
att han icke skulle övergiva mig i nödens tid,
i en stund då jag stod hjälplös mot övermodet.
11 Jag sade: »Jag vill prisa ditt namn beständigt
och lovsjunga dig under tacksägelse.»
Då blev min bön hörd;
12 ty du frälste mig ifrån fördärvet
och befriade mig ifrån den onda tiden.
Fördenskull vill jag tacka och prisa dig,
ja, jag vill lova Herrens namn.
13 Medan jag ännu var ung, och förrän jag hade begynt mina irrfärder,
sökte jag, öppet inför alla, vishet i min bön.
14 I min ungdom bad jag om henne,
och intill mitt yttersta vill jag söka efter henne.
15 Hon prunkade likasom en mognande druvklase;
mitt hjärta fröjdade sig över henne.
Min fot trädde in på en jämn väg;
allt ifrån min ungdom har jag följt hennes spår.
16 Något litet böjde jag mitt öra till henne och mottog hennes ord,
och jag inhämtade mycken lärdom.
17 Mer och mer förkovrades Jag däri;
ära vill jag giva honom som förlänade mig visheten.
18 Jag tänkte efter, huru jag skulle handla enligt hennes bud,
jag nitälskade för det goda; och jag skall aldrig komma på skam.
