Sida:De apokryfiska böckerna (1921).djvu/171

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
Mackabéerboken1 Mack. 4:33.
167

oss nu ropa till himmelen, i hopp om att Han skall hava behag till oss och tänka på förbundet med fäderna och låta denna här bliva i grund slagen av oss i dag. 11 Då skola alla hedningar förnimma att det finnes en som förlossar och frälsar Israel.» 12 När sedan utlänningarna lyfte upp sina ögon och sågo dem tåga emot sig, 13 drogo de ut ur lägret till strid. Och Judas’ män blåste i trumpeterna. 14 De drabbade nu samman, och hedningarna blevo i grund slagna och flydde utåt slätten; 15 och de som blevo efter föllo allasammans för svärd. Men de förföljde dem till Gasera och till slättmarkerna i Idumeen och till Asotus och Jamnia. Vid pass tre tusen man föllo på deras sida.

16 När Judas med sin här kom tillbaka, efter att hava, förföljt dem, 17 sade han till folket: »Låten icke locka eder av begär efter bytet, ty vi hava ännu en strid framför oss, 18 då ju Gorgias med sin här befinner sig i berglandet helt nära oss; nej, hållen nu stånd mot våra fiender och striden med dem. Sedan kunnen I utan fruktan taga byte.» 19 Innan Judas ännu hade talat till slut, syntes en avdelning fiender skymta fram mellan bergen. 20 Dessa fingo nu se att de andra hade blivit slagna på flykten, och att man just höll på med att tända eld på lägret; ty röken, som de sågo stiga upp därifrån, röjde vad som hade hänt. 21 När de förstodo huru det var, blevo de storligen förskräckta, och när de tillika sågo Judas’ här stå stridsfärdig på slätten, 22 flydde de allasammans till filistéernas land. 23 Då vände Judas om för att plundra lägret. Och de togo guld och silver i mängd och mörkblå och äkta röda purpurtyger och många andra dyrbarheter. 24 När de sedan vände tillbaka, läto de psalmer och lovsånger ljuda mot himmelen, »ty hans nåd är god, ty den varar evinnerligen». 25 Ja, det var en stor seger som på den dagen beskärdes Israel.

26 Men alla de hedningar som hade undkommit begåvo sig till Lysias och omtalade för honom allt vad som hade hänt. 27 När han fick höra detta, blev han bestört; och han var missmodig över att det icke hade gått med Israel såsom han hade önskat, och att saken icke hade avlupit i enlighet med vad konungen hade bjudit honom.

28 Följande år samlade han därför sextio tusen man utvalt fotfolk och fem tusen ryttare för att åter strida mot judarna. 29 De tågade till Idumeen och lägrade sig vid Betsura, men Judas drog dem till mötes med tio tusen man. 30 Då han nu såg huru stark hären var, bad han och sade: »Lovad vare du, Israels frälsare, du som gjorde kämpens anlopp om intet genom din tjänare Davids hand och gav filistéernas här i Jonatans, Sauls sons, och hans vapendragares händer. 31 Giv nu denna här till pris åt ditt folk Israel, och låt dem komma på skam med sitt krigsfolk och sina ryttare. 32 Injaga räddhåga hos dem och förlama deras djärva mod, så att de vackla och i grund bliva slagna. 33 Slå ned