Sida:De apokryfiska böckerna (1921).djvu/23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
JuditJudit 13:20.
19

fiender som hava rest sig upp emot oss.» 6 Sedan gick hon fram till sängstolpen vid Holofernes’ huvudgärd och lyfte ned hans svärd därifrån 7 och ställde sig invid sängen och grep honom i håret och sade: »Styrk mig i dag, du Israels Gud.» 8 Därefter högg hon honom i nacken två gånger med all sin kraft och högg så av honom huvudet. 9 Och hon vältrade kroppen ned från bädden och tog myggnätet från sängstolparna. Strax därefter gick hon ut och överlämnade Holofernes’ huvud åt sin kammartärna, 10 och denna stoppade det i matränseln. Sedan gingo de båda efter sin vana tillsammans ut för att förrätta sin bön. De vandrade genom lägret och följde så dalens krökning och stego därefter upp för berget där Betylua låg och kommo fram till stadsporten.

11 Och Judit ropade på långt håll till dem som höllo vakt vid porten: »Öppnen porten! Öppnen! Gud, vår Gud, är med oss, för att ännu alltjämt utföra väldiga gärningar i Israel och bevisa sin makt mot våra fiender, såsom han har gjort i dag.»

12 När männen i staden hörde hennes rop, begåvo de sig med hast ned till stadsporten och kallade tillhopa stadens äldste. 13 Och alla skyndade tillsammans, både små och stora, ty man hade icke väntat att hon skulle komma tillbaka. Och de öppnade porten och släppte in dem. Sedan tände de upp eld, för att det skulle bliva ljust, och ställde sig runt omkring dem. 14 Och hon sade med hög röst till dem: »Loven Gud! Ja, loven honom! Loven Gud, som icke har vänt sin barmhärtighet från Israels hus, utan genom min hand har givit våra fiender ett dråpslag i denna natt.» 15 Och hon tog upp huvudet ur ränseln och visade fram det och sade till dem: »Se här är Holofernes’, den assyriske härhövitsmannens, huvud, och här är myggnätet som han låg under i sitt rus, när Herren slog honom genom en kvinnas hand. 16 Och så sant Herren lever, han som har bevarat mig på den väg jag har vandrat: väl dårade honom mitt ansikte till hans fördärv, men han fick icke begå synd med mig, till min befläckelse och nesa.»

17 Och allt folket betogs av stor häpnad, och de böjde sig ned och tillbådo Gud och ropade med en mun: »Välsignad vare du, vår Gud, som i dag har låtit ditt folks fiender komma på skam!» 18 Och Osias sade till henne: »Välsignad vare du, min dotter, av Gud, den Högste, framför alla andra kvinnor på jorden! Och välsignad vare Herren Gud, himmelens och jordens skapare, som har styrt dina steg, så att du har givit våra fienders hövding banesåret! 19 Din förtröstan skall aldrig någonsin varda förgäten av dem som minnas Guds väldiga gärningar. 20 Och må Gud låta detta lända dig till evärdlig ära, så att han ser till dig med allt vad gott är, till lön därför att du för vårt folks betrycks skull icke skonade ditt liv, utan avvärjde vårt fall, i det att du gick din väg rakt fram inför