Sida:De apokryfiska böckerna (1921).djvu/237

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
Mackabéerboken2 Mack. 11:29.
233

nedgjorde elva tusen man av fotfolket och ett tusen sex hundra ryttare; alla de övriga tvingade de att fly. 12 De flesta av dessa lyckades endast svårt sårade och utan vapen rädda sig undan. Jämväl Lysias själv fann sin räddning i en neslig flykt.

13 Men Lysias var en mycket klok man. Då han nu vid sig själv tänkte på det nederlag som han hade lidit och förstod att hebreerna voro oövervinnliga, eftersom de hade den mäktige Guden till hjälpare i striden, sände han budbärare till dem, 14 för att söka övertala dem till att ingå förlikning med honom på i allo billiga villkor, och lovade att han också skulle söka övertala konungen och nödga honom att bliva vän med dem. 15 Och Mackabeus gick in på allt som Lysias föreslog, av omtanke för det allmänna bästa; alla de skriftliga framställningar som Mackabeus hade gjort till Lysias angående judarna blevo nämligen beviljade av konungen.

16 Det brev som Lysias hade skrivit till judarna var av följande lydelse:

»Lysias hälsar det judiska folket. 17 Edra sändebud, Johannes och Absalom, hava lämnat fram edert här i avskrift bifogade svar och begärt besked angående de däri framställda önskningarna. 18 Jag har därför meddelat konungen allt som behövde underställas honom själv, och det som var möjligt att antaga har han beviljat. 19 Om I alltså stån fast vid eder välvilliga hållning mot styrelsen, så skall jag söka att också för framtiden främja edert bästa. 20 Angående de särskilda punkterna har jag uppdragit åt dessa män, jämte mina egna sändebud, att vidare förhandla med eder. 21 Faren väl. År 148, den tjugufjärde dagen i månaden Dioskurus.»

22 Konungens brev åter lydde så:

»Konung Antiokus hälsar sin broder Lysias. 23 Sedan nu vår fader har blivit försatt bland gudarna, är det vår vilja att våra undersåtar må få ostört ägna sig åt vården av sina angelägenheter. 24 Men vi hava fått höra att judarna icke vilja samtycka till att övergå till grekiska seder, såsom vår fader påbjöd, utan att de föredraga att inrätta sig efter sina egna vanor och på grund härav begära tillstånd att få följa sina stadgar. 25 Alldenstund vi alltså önska att jämväl detta folk må få vara i ostörd ro, så förordna vi härmed att deras helgedom skall återställas till dem, och att de skola få leva efter sina fäderneärvda sedvänjor. 26 Du gör således väl i att sända bud till dem och giva dem bindande försäkringar härom, för att de så, när de få lära känna våra grundsatser, må vara vid gott mod och med glatt sinne gripa sig an skötseln av sina angelägenheter.»

27 Och konungens brev till det judiska folket hade följande lydelse:

»Konung Antiokus hälsar judarnas Stora råd, så ock övriga judar. 28 Det fägnar oss, om I befinnen eder väl; vi själva äro ock vid god hälsa. 29 Menelaus har givit till känna för oss att I