Sida:De apokryfiska böckerna (1921).djvu/243

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
Mackabéerboken2 Mack. 14:6.
239

blev besegrad. 20 Men Judas tillförde de inneslutna vad de behövde. 21 Och Rodokus, en man ur den judiska hären, yppade för fienderna vad som borde hållas hemligt. Han efterspanades och blev gripen och inspärrad. 22 Konungen förhandlade ånyo med besättningen i Betsura; han gav och mottog fredsförsäkringar. Sedan tågade han bort 23 och angrep Judas och hans folk, men led nederlag. Så fick han underrättelse om att Filippus, som hade lämnats kvar såsom riksföreståndare, hade gjort uppror i Antiokia. I bestörtningen häröver inledde han underhandlingar med judarna. Han gav efter och besvor en överenskommelse på i allo billiga villkor; han ingick förlikning med dem och frambar offer och hedrade templet och den heliga platsen och uppträdde välvilligt. 24 Sedan tog han avsked av Mackabeus. Därefter, sedan han hade lämnat kvar Hegemonides såsom befälhavare över området från Ptolemais till Gerar, 25 drog han åstad till Ptolemais. Men invånarna där i Ptolemais voro misslynta över fördraget - de hade nämligen stor ovilja mot judarna - och ville hava bestämmelserna upphävda. 26 Lysias trädde då fram på talarstolen och försvarade, så gott han kunde, vad som hade hänt; han lyckades ock att övertyga och lugna dem och göra dem välvilligt stämda. Därefter tågade han tillbaka till Antiokia.

På detta sätt ändade konungens anryckande och återtåg.

1.1 Mack. 6:28f. /2.2Mack. 11:1. /3. 2Mack. 4:23f. /4.1 Tim. 6:15. Upp. 17:14. /8. Vish. 11:16. 16:1. 2Mack. 8:33. 9:6. /15.1Mack. 6:37, 43f. 2Mack. 8:23. /19.1Mack. 4:61. 6:31. 22.1Mack. 6:49f.

14 KAPITLET.

Alcimus anklagar Judas hos konungen. Nikanor sändes åstad med en här. Han ingår fördrag med Judas. Detta fördrag brytes på Alcimus' anstiftan. Rasis tager sitt liv.

1 Tre år därefter nåddes Judas och hans anhängare av den underrättelsen att Demetrius, Seleukus' son, med en stark här och flotta hade seglat in i Tripolis' hamn, 2 och att han hade röjt Antiokus och dennes förmyndare Lysias ur vägen och så satt sig i besittning av landet.

3 En viss Alcimus, som tidigare hade varit överstepräst, hade, under tiden före sammanblandningen, med vett och vilja befläckat sig med hedniskt väsende, men insåg nu att han icke på något sätt kunde rädda sin ställning eller vidare få tillträde till det heliga altaret. 4 Han begav sig därför, år 151, till konung Demetrius och förärade honom en krans av guld och en palmkvist, och jämte dessa sedvanliga skänker några av helgedomens olivkvistar. Den första dagen höll han sig stilla. Men sedan fick han ett tillfälles som gynnade hans galenskap. Demetrius lät nämligen kalla honom till ett rådssammanträde och frågade honom därvid om huru judarna voro sinnade, och vad de hade för planer. Härpå svarade han då: 6 »De bland judarna, som kallas asidéer, och som hava Judas Mackabeus till ledare, hålla alltjämt kriget vid makt och anstifta