Sida:De fyras tecken 1911.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


av sin lilla ficklykta gjorde han allt emellanåt beräkningar och nedskrev kortare resumer.

Vid Lyceumteatern stod publiken redan och väntade vid sidoingångarna. Mot huvudportalen rullade utan uppehåll en oavbruten ström av droskor och täckvagnar, avlämnande sina laddningar av festklädda damer och herrar. Vi hade knappt hunnit fram till den tredje pelaren, som ju var den utsatta mötesplatsen, förrän vi blevo tilltalade av en liten mörklagd, hurtig karl, klädd som kusk.

»Är det ni som skulle komma med miss Morstan?»

»Jag är miss Morstan, och dessa bägge herrar äro mina vänner», svarade den unga damen.

Karlen fäste på oss ett par ovanligt skarpa, genomträngande ögon.

»Ursäkta mig, miss», sade han, »men jag skulle be er ge mig ert hedersord på, att ingen av edra följeslagare tillhör polisen.»

»Ingen av dem — det kan jag försäkra er», svarade miss Morstan.

Han lät höra en gäll vissling; en liten gatpojke ledde genast fram en heltäckare, vars dörr han öppnade. Karlen, som tilltalat oss, klev upp på bocken, under det vi stego in i vagnen, och med ilande fart rasslade vi fram genom de dimhöljda gatorna.

Den ställning, i vilken vi befunno oss, var högst egendomlig. Vi voro på väg till ett okänt ställe, stadda i ett för oss alldeles obekant ärende. Men den kallelse, vi mottagit, var antingen en simpel mystifikation — och detta var ju så gott som otänkbart — eller ock hade vi alla skäl för det antagandet, att viktiga intressen stodo på spel och berodde av vår nattliga färd. Miss Morstans sätt var lika lugnt och beslutsamt som vanligt. Jag försökte roa och muntra henne med berättelser om mina äventyr i Afghanistan, men för att säga

sanningen var jag själv så upprörd av det sällsamma i situationen och så nyfiken på vad som skulle hända, att mina historier säkerligen voro allt annat än sammanhängande och intressanta. Ännu i denna dag förklarar hon, att jag med största allvar berättade henne, hur jag en gång såg en dubbelbössa stå och titta in genom öppningen på mitt tält och hur jag avlossade en tigerunge mot odjuret. I början av vår färd hade jag en svag aning om i vilken riktning vi foro, men snart — tack vare vår rent av ursinniga fart, den tjocka dimman och min egen ringa kännedom om London — förlorade jag all landkänning och visste ingenting annat än att vi redan tillryggalagt en oskäligt lång väg och tycktes vara långt från vårt mål. Sherlock Holmes tog likväl aldrig miste; allt under det vagnen rullade fram över torg och genom gator och gränder mumlade han för sig själv de olika stadsdelarnas och gatornas namn.

»Rochester Row», sade han. »Nu ha vi Vincent Square. Så komma vi ut på Vauxhall Bridge Road. Tydligen äro vi på väg till Surrey-sidan. Ja, visst — tänkte jag inte det! Här är ju bron — man kan se en liten skymt av floden.»

Vi kunde verkligen uppfånga ett svagt skimmer av Thames, vars breda, lugna yta belystes av de på båda sidor uppställda gaslyktorna; men vagnen rullade alltjämt lika snabbt framåt, och snart voro vi åter inne i en labyrint av smala, krokiga gator.

»Wandsworth Road», mumlade Holmes. »Priony Road, Larkhill Lane, Stockwell Place, Robert Street, Coldharbour Lane. Våra spaningar tyckas just inte föra oss till särdeles fashionabla stadsdelar.»

Vi befunno oss i själva verket i ett mycket otrevligt, smutsigt, obehagligt kvarter. Långa rader av dystra små tegelstenshus upplivades endast av det skarpa