Sida:De fyras tecken 1911.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

»Kanske ha de stått här och vilat en stund», föreslog jag.

»Det är ju möjligt. Aha — han ger sig i väg igen!» utbrast min vän med en lättnadens suck.

Holmes hade rätt. Sedan hunden en stund nosat och vädrat, satte han av med större fart och beslutsamhet än han hittills gjort. Spåret tycktes vara »hetare» än förut: Toby brydde sig knappt om att sätta nosen i backen utan drog av alla krafter i linan och försökte slita sig lös.

Av uttrycket i Holmes' små gnistrande ögon kunde jag se, att han ansåg oss nära målet för vår expedition.

Vår vägvisare förde oss nu med ilande fart nedför Nine Elms, tills vi uppnådde Broderick & Nelsons stora brädgård, som ligger ej långt från värdshuset Vita Örnen. Här tog hunden, som var alldeles utom sig av iver och spänning, helt hastigt av neråt en gränd och in på själva gården, där arbetarne redan voro i full verksamhet. Framåt rusade han över högar av sågspån och brädstumpar, nerför en gång, runt ett hörn, in mellan två stora brädstaplar och hoppade slutligen med ett litet triumferande skall upp på en tunna, som ännu stod kvar på den handkärra, på vilken den blivit ditförd. Med hängande tunga och blinkande ögon stod Toby förnöjd högt uppe på det stora fastaget och såg än på den ene, än på den andre av oss, i hopp att få se något tecken till gillande. Såväl själva tunnan som kärrans hjul voro smorda med en mörk vätska, och hela luften var full av stark kreosotlukt.

Sherlock Holmes och jag stirrade förbluffade på varandra och brusto slutligen på samma gång ut i det hjärtligaste gapskratt.


VIII.
HJÄLPTRUPPERNA FRÅN BAKER STREET

Vad ska' vi nu göra?» utbrast jag. »Toby har mist sitt rykte för ofelbarhet.»

»Han handlade i enlighet med sitt förstånd», sade Sherlock Holmes, lyfte hunden ner från tunnan och ledde honom ut ur brädgården. »Om man betänker, hur mycket kreosot, som dagligen forslas omkring på Londons gator, kan man sannerligen ej undra på, ifall han råkat in på falskt spår. Kreosot användes nu för tiden i stor myckenhet, i synnerhet för att göra virke hårt och torrt. Stackars Toby är utan skuld.»

»Vi få väl gå tillbaka till det första spåret, antar jag?»

»Ja visst. Och vi ha lyckligtvis inte långt att färdas. Vad som i hörnet av Knight's Place satte myror i huvudet på vår lilla hjälpreda var tydligen det faktum, att där funnos två spår, som gingo i motsatt riktning. Vi fingo upp det orätta — låt oss nu följa det andra.»

Det fanns ej minsta svårighet med den saken. Sedan vi lett Toby till det ställe, där han begått sitt misstag, sprang han först några ögonblick sökande omkring och rusade därefter i full fart neråt en smal gränd.

»Vi få väl passa på nu, så att han inte tar oss med sig till det ställe, varifrån kreosottunnan kom», anmärkte jag.

»Jag tänkte just på det. Men som du ser, så håller han sig nu på trottoaren — tunnan måste ju ha blivit