»Agra är en ganska stor stad, ett tillhåll för alla slags grymma och fanatiska djävulsdyrkare. Vi stackars få européer voro så gott som bortkomna på de trånga, slingrande gatorna. Vår anförare gick därför över floden och intog en fast ställning i den gamla befästa delen av Agra. Jag vet inte, om någon av herrarna läst eller hört talas om den där gamla fästningen. Det är ett högst egendomligt ställe — det märkvärdigaste jag någonsin sett — och jag har varit i en del konstiga vinklar och vrår i mina dar. Till att börja med är själva fästet alldeles oerhört stort. Jag tror nog, att det sträcker sig över flera tunnland. En del är modernt byggd; i denna del installerades hela vår garnison, kvinnor, barn, livsmedel och allt möjligt annat, och det blev ändå tillräckligt med plats över. Men den nya, modärna delen kan i storlek ej ens tillnärmelsevis jämföras med de gamla byggnaderna, som stå alldeles övergivna, helt och hållet överlämnade åt skorpioner och tusenfotingar. Där finns stora salar, slingrande gångar och korridorer — det är inte lätt för folk att ta sig fram i alla krokarna. Det var heller inte ofta någon gick dit — möjligen några turister, som ville se, hur det gamla fortets innandöme tog sig ut vid fackelsken.
»Floden, som bred och majestätisk flyter rakt förbi fästningens framsida, utgör där ett skydd för densamma, men på de andra tre sidomurarna finnas en mängd dörrar och portar. Dessa måste naturligtvis bevakas, och vi hade knappt folk nog att besätta byggnadens hörn och servera kanonerna. Det var alldeles omöjligt att utställa vaktposter vid de otaliga ingångarna. Vi organiserade ett slags högvakt mitt på den stora borggården och ställde de förnämsta portarna under bevakning av en vit man och ett par infödingar. Jag fick i uppdrag att vissa timmar under natten ansvara för en liten långt från centrum belägen dörr på byggnadens sydvästra sida. Två sikhs ställdes under mitt befäl, och om något misstänkt förspordes, skulle jag genast avlossa ett skott ur mitt gevär — hjälp skulle ögonblickligen utskickas från högvakten. Som denna emellertid var belägen mer än tvåhundra steg från det ställe, där jag stod på post, och vägen oss emellan var en fullständig labyrint av smala gångar och korridorer, var det ganska tvivelaktigt, om mina kamrater i händelse av ett verkligt anfall skulle kunna anlända i tid och bli till någon nytta.
»Nå ja — jag kände mig i alla fall ganska stolt över att ha fått ett slags ansvarspost, och det fastän jag ej var annat än en rå rekryt, som till på köpet gick på träben. Två nätter höll jag vakt tillsammans med mina bägge hinduer. De voro storväxta, grovt byggda karlar med grymt, stolt utseende; båda hade som soldater slagits mot oss vid Chilian Wallah. Den ene hette Mohamet Singh, den andre Abdullah Khan. De talade engelska ganska bra, men jag lyckades sällan få ett ord ur dem — de tyckte mer om att hela natten igenom stå och prata med varandra på sin besynnerliga rotvälska. Vad mig själv angår, så brukade jag för det mesta stå utanför porten och betrakta den breda flodens skimrande vågor och de många tindrande ljusen i den stora staden. De skarpa trumvirvlarna, de oupphörligt ljudande tamtams, de av opium och 'bang' berusade rebellernas tjut och skrän påminde oss hela tiden om det farliga grannskapet. Varannan timme gjorde vakthavande officern sin rund för att försäkra sig om, att allt var lugnt.
»Tredje natten var mörk och dyster; det blåste och regnade utan uppehåll, och det var ingalunda angenämt att i ett dylikt väder timme efter timme stå på post. Gång på gång försökte jag förgäves komma i
