som Stina Kajsa ställde på trappan till handkammaren.
Men trots detta lugna, stilla och tillbakadragna levnadssätt, som borde verkat i hög grad konserverande, började Rosa märkbart förändras och hon strök sig allt oftare, liksom sökande skydd hos en högre makt, mot Stina Kajsas vita ullstrumpor under den hemmavävda kjorteln, och följde henne ängsligt med ögonen och lät ofta höra ett jämmerligt och utdraget jamande.
Det var tydligt att inte allt stod rätt till, och när assessorns son kom på besök, var tillståndet så dåligt, att han utan vidare bestämde sig för att göra slut på hennes lidande. Och han höll bara en flaska med eter under hennes skära näsa, och på en mycket kort stund var Rosa befriad från ett liv, som bjudit henne allt vad hon rimligtvis kunnat begära.
Nu var hon alltså död, och Stina Kajsa och fröken Ann Charlotte hjälptes åt att gräva en grop under gullregnsbusken i
