sina kappsäckar och resschatullet slutligen kom inskramlande med diligensen en månljus och varm augustikväll genom tullen, mötte honom Stina Kajsa och majoren och fröken Ann’ Charlotte och meddelade honom den sorgliga nyheten.
Men när de så kommit hem väntade assessorn en stor överraskning. Ty fröken Ann’ Charlotte ville att hans hemkomst och Rosas gravöl skulle firas, och hon hade haft madam Månsson, som gick omkring i alla bättre hus och lagade till kalaser, hos sig, och hon hade gjort sitt bästa med sina finaste à la dauber och gräddkakor. Och där sutto nu tante Emerentia i sin svarta sidenklädning och sin tyllnegligé och Angélique med den finaste guldbroschen i halsen och den magre rådmannen och stärbhusnotarien. Och Stina Kajsa hade gräddat sina finaste pösmunkar och av gammal vana hällt litet mjölk i skålen på handkammartrappan åt Rosa, och gråtit ett slag i förklädessnibben, när hon erinrat sig att det nu vore obehövligt.
