om hörnet och genast varseblev assessorn sin ärade gäst. Det fryntliga och runda ansiktet med den vita skäggkransen lyste bland alla kappsäckarna och bagaget, och snart stod den trygga gestalten på stenläggningen och hälsade, bullrande och hjärtligt, sin högt trakterade och charmerade vän. Det låg också i assessorns välkomnande, hur uppriktigt och glatt det än var, något av vördnad och reverens, och man kunde se att han kände sig riktigt stolt, där han i vårkvällen vandrade genom de tysta gatorna vid sidan om sin nykomna gäst. Det var heller inget av de nyfikna ansiktena bak’ rutorna, som ej igenkände främlingen; han var känd och omtalad och beundrad och populär, och även till den lilla staden hade många av hans böcker hittat vägen och blivit lästa och lästa omigen. Hans porträtt hade ju också många gånger stått i tidskrifterna, och nu gick han där livslevande, den store August Blanche.
Assessorns alla inbjudna voro redan
