Fryntlig och godmodig var hon med glasögon på näsan och liten och rultig — klädd i svart var hon nästan jämt och med bindmössa på de grå testarna.
Och som hon kom in fick allting som en annan dager och det ovanligas festliga glans över sig.
Vem gav henne trollspöt, som skänkte nytt liv åt allt?
Vad allt kunde hon ej finna på! Det blev blindbock och skrapnos, det blev ringen i mjölet, som man skulle fiska upp med näsan, när man råkat fälla mjölpyramiden, det blev »de löjliga familjerna» och alla gissgåtorna och rävspelet och patienser, och hur många konststycken kunde hon ej göra med några tändstickor! Ja, själva de tråkiga läxorna blevo riktigt roliga, när hon förhörde dem, och de fastnade outplånligt, ty hon hade den magiska kraften som gjorde även dem levande.
Hur alltför förunderligt hastigt rullade
