Hoppa till innehållet

Sida:De gula husen 1922.djvu/120

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

TANTE CAROLINA

Därute kunde stormarna rasa och regnet välla ner i strömmar, men i Tante Carolinas kammare var det som solen ständigt lyste.

Det var som låg där ett ständigt solsken över det lilla rummets ro — en helig och hägnad vrå långt från allfarsvägen.

I soffan med antimakassarna och arbetsbordet framför satt Tante Carolina och beständigt stickade hon på en vit ullstrumpa med krokiga stickpinnar.

Över soffan hängde ett bleknat fotografi av Notre Dame-kyrkan i Paris — ett minne från den längst förflutna tid, då Tante Carolina som ung flicka var ute i pension för att utbilda sig i franskan.

J'ai été plus heureuse que je n'avais