vist stängt sig inne för att undgå all smitta, som fick maten skjuten in till sig genom en lucka i dörren, som ej tog emot något besök — han hittade henne ändå, och snart låg hon under hans obönhörliga slag blå och med kramp i lederna, trots doktorns inpackningar och piller.
Kyrkklockorna ringde och ringde, procession efter procession tågade upp mot kyrkogården. Där var väl icke ett av de gula husen som icke saknade en frände eller vän.
Och den objudne gästen gjorde sig ingen brådska. Han trivdes gott i den lilla staden och besökte kvarter efter kvarter.
Först när Novembersnön började falla, tyst, mjukt och vitt, bäddande allt i ett försonande hölje, bröt han småningom upp och försvann. Och trycket som legat så tungt och länge över staden började lätta — man kunde åter andas ut,
In över de kullriga gatstenarna rullade åter prästgårdsvagnen, och ur husen bör-
