porna, och rökskyarna nästan dolde fondväggens guldramade och krönta porträtt av den populäre monarken, konung Karl XV och hans höga gemål, Lovisa, som från sina litografier i kroppsstorlek sågo ut över det långa och smala rummet med de runda små borden framför de nersuttna röda schaggsofforna. I ett moln av rök skymtades också mamsell Ellen, skänkjungfrun, bakom sin låga disk, där hon evigt småleende satt med sitt stramaljbroderi bakom ett bröstvärn av punschbyttor och buteljer. Hon hann aldrig så synnerligen långt med arbetet, ty där var ständigt nya punschflaskor att draga upp; den lilla klaskande smällen hördes med korta mellanrum genom sorlet — och serveringen tog tid, ty hon skulle höra alla de vanliga kvickheterna vid varje bord och leende motta de sedvanliga karesserna.
Men mitt på ena långväggen var stambordet, där oföränderligt, dag efter dag, under de långa vinterkvällarna, alltid på
