avseenden. Ty det var känt över hela staden, att när assessorn fick besök av sin vän, den långe och magre rådmannen, brukade han på sitt raljant godmodiga sätt — och rådmannen tog aldrig illa upp små vänliga elakheter — fråga Rosa, om hon inte var lika klok som en hel småstadsmagistrat, och därmed klämde han Rosa i halsen, så att hon måste öppna munnen på vid gavel och svara ja.
Över den stora vita sängen hängde i olja ett porträtt av hans för länge sedan döda hustru. Hon såg ut som en gammal drottning med en ros i det högt uppkammade håret, spetskragen och sin smala midja. Men sonen låg uppe i Uppsala och läste medicin. Det var litet tråkigt med all hans rabulism, och assessorn grymtade ibland för sina vänner i schaggsoffan över det »förbannade rabaldret» som drog honom från studierna, men det kunde nu inte hjälpas, och han yvdes inte så litet, när licentiaten var klarad med glans, och han bröstade sig och stoltserade
