gott som i tidiga barndomen. Ensam gick den väntande, ensammare nu om möjligt än förut, med hela opinionens tryck över sig — brännmärkt, utstött, ringaktad. Och så en dag blev det henne för tungt — och när istäcket just smält bort från bäcken som rann genom fälten, kastade hon sig i från alen, där djupet var störst. Hon hittades död nere vid smedjan, och smeden körde hem henne till stugan i backsluttningen.
Nu skulle hon alltså begravas, men som självspilling icke i vigd jord, utan utanför kyrkomuren på norra sidan. Prosten hade nog många vänliga ord till tröst för föräldrarna, men där gick ju ej att ändra lag och förordning, och i kyrkans vigda mull kunde han icke begrava henne. Det var nu en skam, som tycktes vida övergå allt annat, det var en utstötning, en nesa, ett brännmärke att rodna och slå ögonen ner för.
Och begravningsdagen kom med tinande ljum blåst som kom dropparna att
