Lantingshausen, var en af hofvets mest uppmärksammade damer och blef längre fram mycket omtalad för den onåd, hvari hon föll hos konungen, Nils Posse var kammarherre hos Sophia Magdalena, och Eva, som enligt Oxenstiernas uppfattning borde komma i besittning af den omtvistade lyktan, var den här ofvan omnämnda grefvinnan Ribbing, född Löwen.
Emellertid skred hösten framåt, och lite hvar längtade ifrån Gripsholm, nen kungen tycktes ingalunda vara sinnad att bryta upp. I Stockholm liksom här och hvar i landet började man att undra öfver anledningarna till den förlängda vistelsen på det rätt förfallna och dystra slottet, som många fler än Ehrensvärd betecknade som det »ohyggliga». Underliga rykten började gå, kännetecknande såväl för det intresse, hvarmed den kungliga familjens och hofvets förehafvanden omfattades, som för den gustavianska tidens utan tvifvel rätt stora sedefördärf men ännu större skvallersjuka. Det är åter Ehrensvärd, som härom gjort en anteckning för eftervärlden, nämligen den 9 november och af följande lydelse: »Nyheterna från Stockholm tillägnade deras majestäters kvarblifvande en hans maj:ts complaisance för grefvinnorna Löwenhielm och Höpken och fru von Stauden, hvilka oförsiktigt skola nyttjat sina nöjen ock erhållit tunga kroppar. Nog göra de allt att sanna denna nyhet, men så torde den dock vara osann och af sådana, som ondskan lätt uppfinner, då den tror sig därtill äga anledning. Hans maj:t har för tvenne af dessa damer, mycken complaisance, men ovisst vore, om han härutaf erhöll deras förtroende, och besynnerligare af dem vore att icke söka Stockholm, såsom ett ställe, där de
