den tiden ansågs kunna gå an. Men något för Sverige eller svenska hofvet särskildt utmärkande symtom var det visserligen icke. Man må betänka, att vi befinna oss i grefvinnan Du Barrys och Catharina II:s tid. Och hade icke själfva Houdon 1775 porträtterat en yster grefvinna (du Cayla) såsom bacchant? För öfrigt stannar vår förundran icke endast vid grefvinnan Höpken, som ’icke ignorerade, hvartill hennes byst skulle tjäna’, och konungen, utan äfven i sin mån vid konstnären. Sergel var visserligen ’bekymrad’, heter det. Men af den, som i sin konsts intresse så energiskt motsatte sig hertig Carls engelska hårläggning och visste att afstyra Lovisa Ulrikas politiska monument öfver Brahe, hade man onekligen väntat en mera afgörande protest, om han verkligen funnit beställningen så ovärdig, som Ehrensvärd tyckte.
För att fullt förstå denna Venus-historia bör man emellertid betänka den ifriga och okritiska kult, som på denna tid bedrefs med allt hvad antik hette, både i konst och litteratur. Redan ett antikt namn, en titel, ett ämne ur den antika mytologien verkade som en trollformel, som ryckte saken upp i en, till anspråket idealisk sfär, hvars nimbus afväpnade kritiken, Den senantika (starkt restaurerade) marmorstoden är en jämförelsevis naiv yttring af den absolut ästetiska skönhetskulten hos grekerna, af seder och åskådningar, som voro andra än våra; och ändå anses den som en produkt af denna raffinerade, tekniskt ogement betydande, men etiskt betånkliga konstriktning, till hvilken också den sofvande Hermafroditen hör. Men olyckan är, att Höpken—Kallipygos ej alls är naiv, utan med sin moderna, sinnligt-koketta byst ohjälp-
