mars, men blifvit uppskjuten på grund af prinsens bortgång, gick sålunda af stapeln på Ulriksdal den 8 april och erhöll särskild glans och prakt till följd af prinsens af Hessen-Darmstadt gästbesök i Stockholm. Programmet upptog prolog med sång och baletter samt kungens 5-akts-drama »Helmfelt eller den återfundne sonen» och därpå »Tillfället gör tjufven», som nu för första gången uppfördes. Rollinnehafvarna voro Armfelt (älskaren, bonddrängen Pelle), grefvinnan Hamilton, f. af Petersens, (älskarinnan), lifpagen Jernfeltz (prostinnan) och Bellman (marktschreiern). Den lilla kvicka pjäsen, hvartill författareskapet som bekant varit mycket omtvistadt, var enligt nyare forskningar med all säkerhet tillkommen genom samarbete af Armfelt och K. I. Hallman.
Bland den hufvudsakligen af den högsta societeten sammansatta publiken befann sig äfven Fersen, hvilken dock tydligen infunnit sig i sämre humör, än till och med våra dagars teaterkritici pläga vara, ty han skänkte visserligen allt erkännande åt grefvinnan v, Lantingshausens och fru von Staudens vackra röster och grefvinnorna Höpkens och Löwenhielms behagfulla dans i prologen, men säger om kungens opus, att »pjäsen var utan intresse och trivial, utan elevation, fattig på idéer, ingenting nytt eller pikant, mycket långa dialoger och repetitioner, maskerade genom varierande fraser. Den utledsnade åskådaren. Dräkterna voro mycket vackra, men så gammalmodiga, att de vanställde aktörerna och gaf dem intet behag.»
Är det nu sant, att den kunglige skådespelsförfattaren framställde den ryktbare och med all ärans och hederns nimbus omgifne Helmfelt såsom en äfven-
