i parken, »sottiser i löfsalarnas skugga» och serenader utanför damernas fönster, i hvilka sångerna till cittran skola ha omväxlat med stenkastning, hvari kungen själf säges ha deltagit; men Fersens och andras svartmålningar lära ej ha motsvarats af verkligheten. Det hela torde ha varit ett tämligen oskyldigt utslag af pagernas och andra unga herrars uppsluppenhet i täflingen om de talrika på Drottningholm befintliga teatermamsellernas gunst, och hvad kungen beträffar, finnas enstämmiga uppgifter om, att han denna sommar var ovanligt allvarlig och nedstämd, upptagen af regeringsärenden och funderingar öfver sin ej minst i finansiellt hänseende bekymmersamma belägenhet. Trots all kejsarinnans artighet och förbindlighet hade mötet i Fredrikshamn ju ej motsvarat hans förhoppningar för realiserandet af de vidtgående politiska planer, han hvälfde, och året 1783 bildar också vändpunkten i hans hittills jämförelsevis sorglösa lif och inledde det i afseende på såväl inre som yttre angelägenheter så stormiga sista skedet af hans regering.
I memoarförfattarnas anteckningar och dagböcker intaga också meddelandena om allmänna och politiska förhållanden hädanefter hufvudplatsen, och blott jämförelsevis sällan förekomma skildringar af hoflifvet och uppgifter af intresse för kännedomen om de vackra grefvinnornas öden och äfventyr.
Angående den senare perioden af Ulla Fersens statsfrutid äro upplysningarna sålunda fåtaligare än från den föregående, men de som anträffats äro af intresse och fullständiga bilden af den nu mognade men ännu i sin fulla skönhet stående damen.
Bland tilldragelser, som år 1785 i främsta rummet
