upphöjt henne till det ypperliga äreställe, hon vid sin makes sida bekläder), upplifva ständigt denne riddares minne hos alla dem, som äro nog lyckliga att känna värdet af förstånd, förenadt med behaglighet.»
Om grefve Carl von Fersens förmögenhetsförhållanden är det omöjligt att erhålla någon tillförlitlig föreställning, då bouppteckningen efter honom vid i Svea hofrätts arkiv gjord förfrågan befunnits vara förseglad. Man kan emellertid antaga, att kvarlåtenskapen, trots det dyrbara lif familjen fört såväl i hufvudstaden som å det präktiga Steninge, var betydande. Emellertid tillföll en ansenlig del af densamma ej hans maka och döttrar, enär det nämnda jordagodset till följd af fideikommissbrefvets bestämmelse och därför att den aflidne ej efterlämnade någon son öfvergick till hans broder grefve Axel von Fersen. Den andel i arfvet, som Ulla Fersen erhöll, medförde i alla händelser åtminstone i lokalt hänseende och beträffande hennes ställning vid hofvet inga förändringar. De anledningar till missnöje med konungen, som inom kort skulle orsaka en brytning mellan honom och aristokratien och som äfven, såsom strax skall visas, inverkade på de vackra grefvinnornas förhållande till honom, hade ännu ej antagit kritiska former. Grefvinnan Ulla träffas sålunda under återstoden af året 1786 och de två närmast följande åren på sin post som statsfru och efter allt att döma alltjämt i besittning af sitt friska humör och otvungna väsen. Härtill ägnade sig också hoflifvet allt fortfarande förträffligt. Fester af allehanda slag omväxlade i rask följd, och om kungens och hans omgifnings outtröttlighet i den vägen vittna t. ex. anteckningarna om hvad man medhann på en enda dag,
