gång. Bland alla de damer, som prydde Gustaf III:s hof, såg jag likväl ingen skönare, ingen mera i alla afseenden fullkomlig, än grefvinnan Löwenhielm. Naturen hade så velat, att hennes änglalika karaktär stod målad i hennes ansikte, och att ingenting, vare sig i dräkt eller yttre framträdande, någonsin förmådde minska det obeskrifliga behag, som hon medförde öfverallt, där hon visade sig. Afgudad af männen, var hon till och med högt uppburen af sitt eget kön, och man var lika litet frestad att anställa någon jämförelse mellan henne och någon annan, som hon hade lust för att göra sig det ringaste besvär för att få erkändt sitt företräde framför någon, hvem det vara månde. Hon hade mycken kvickhet, utan att någonsin söka göra den gällande, bildning, utan att framhålla den, och talanger, som tycktes så tillhöra hennes natur, att de syntes hafva uppstått i trots af en viss förtjusande maklighet, som var, så att säga, hennes spiritus familiaris. Jag såg denna kvinna, och hon gjorde på mig det intryck, att jag blef alldeles handfallen. Jag blef till den grad betagen, att jag tror att jag skulle ha enleverat henne, om den vördnad, som hon ingaf, icke hade varit ännu större än min passion. Alla de dårskaper, jag gjorde för att visa min kärlek, voro ovärdiga en ung man, som likväl icke var alldeles enfaldig. Jag såg på henne, jag skref till henne, men jag talade aldrig till henne. Tvärtom: om hon händelsevis såg på mig eller tilltalade mig, så förlorade jag bruket af alla mina sinnen. Jag blef stum. Hon såg mycket väl, att jag hade tappat hufvudet och att jag tillbad henne. Utan att hafva den ringaste böjelse för mig, skonade hon dock min egenkärlek och behand-
