talslängden en talrik tjänstepersonal, vittnar om den nu ensamma damens — alla systrarna och många af de gamla vännerna voro döda, sönerna ute i världen, i krigiska och diplomatiska värf — försök att upprätthålla traditionerna och vanorna från den gustavianska tiden. Men huru olika voro ej förhållandena både i stats- och samhällslifvet och i familje- och sällskapskretsarna nu mot då? Stockholms yttre fysionomi var väl i stort sedt densamma som under tjusarkonungens dagar, men lifvet och sederna, hela tidsandan hade undergått betydande förändringar. Åren 1809 och 1810 voro ej blott den politiska omhvälfningens år utan äfven ett nytt tidehvarfs genombrottsår, och man kan så väl förstå ett Lars von Engeströms uttalande från denna tid om Augusta Fersen, att hon ej fann sig fullt tillrätta med allt det nya och att »hennes ömma sinnelag vid tilltagande ålder vände sig till andakt och välgörenhet. Hon uppoffrade all bekvämlighet för att sköta lidande och sjuka vänner.»
Så framlefde hon i tillbakadragenhet, men högt aktad och uppburen, ännu nära fyra decennier i detta Stockholm, bland hvars förnämsta prydnader hon räknats under ungdomens dagar och under hela Gustaf III:s i så många hänseenden märkliga tidsskede. Hon afled nämligen först den 8 april 1846 i en ålder af öfver nittiotvå år. Om hennes utseende på sena ålderdomen lämnar det af Amalia Lindegren målade porträtt en föreställning, hvaraf här bifogas en reproduktion. Helt visst har originalbildens nuvarande ägare träffat sanningen, då han i några meddelanden till författaren angående porträttets tillkomst m. m. framhållit, att bilden återger »en människa, i hvars sinne lifvet icke
