Och dock finns det i denna kärlek till det gamla något mycket berättigadt. Den har sin grund i känslan för det historiska sammanhanget mellan nu och fordom, i pietet för fädrens minne och verksamhet, och det ligger en egendomligt fängslande stämning öfver de tyvärr alltför få bevarade lämningarna af Stockholm i det förflutna, en sällsam tjusning i att intränga i gångna släktens tillvaro och föreställningar. Särskildt gäller detta om den gustavianska tiden, om tjusarkonungens och Bellmans Stockholm — staden, som vi känna genom Elers' beskrifning samt Snacks, Säfvenboms och bröderna Martins bilder. Hur olika var ej detta Stockholm våra dagars! En småstad med mest smala och slingrande, knaggligt stenlagda gator, bristfällig renhållning och primitiva samfärdsmedel, i allmänhet oansenligt bebyggd och föga folkrik, men tillika en idyll i grönt och rödt, här och hvar prydd med stormaktstidens ännu ej utdömda eller banaliserade palats, rikt på strömmande och speglande vatten, inramade af naturliga stränder, skogklädda höjder och lummiga dälder.
När Gustaf III började sin regering var detta Stockholm i det stora hela sig likt som under den karolinska tiden och som det framställes på Petrus Tilleus' karta från början af 1730-talet. Det hade ungefär samma topografiska gestaltning, samma fördelning af land och vatten, samma bebyggande, ty frihetstidens senare decennier hade trots den betydande merkantila och industriella uppblomstringen ej medfört några mer genomgripande förändringar. Begreppen storstadsutveckling och kommunalpolitik, så verksamma i våra dagar, voro okända i Gamla Stockholm, och ej
