Hoppa till innehållet

Sida:De tre gracerna 1912.djvu/204

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

emellertid, ägnadt att skänka en öfverhufvud mycket tilltalande föreställning om hennes charmanta uppenbarelse, hennes frispråkighet och friska humör. I afseende på tidsföljden börja dessa meddelanden med Oxenstierna, på hvars svärmiska beundran för den vackra kvinnan och den eleganta världsdamen redan anförts prof (sid. 16) och som äfven vid andra tillfällen passade på att mer eller mindre direkt skänka henne sin hyllning. Då han i en dagboksanteckning för den 19 juni 1770 uppehåller sig vid fru Olins, den berömda aktrisens, kärlekshandel med riksrådet Horn, så underlåter han sålunda ej att med hänsyftning på den galanta fruns bedragna mans fulhet och med illa dold afund utbrista: »Så lät Venus sig kallas för din hustru, usla Vulcanus, för att älska Mars, så tog grefvinnan Meyerfelt den fulaste af alla dödliga att i stället göra Lassy lycklig». — Lassy var spanske ministern i Stockholm grefve de Lascy, som efterträdde ambassadören Puente och liksom denne var en mästare i att »säga fleuretter»[1] och stod högt i gunst hos de svenska damerna. Han var grefvinnan Meyerfelts särskilda »cavalier servente», och skvallerkrönikan nämnde honom som hennes gynnade älskare, men ej den ende af denna kategori.

I likhet med de andra vackra grefvinnorna ansågs nämligen äfven Lovisa Meyerfelt ingalunda vara bortkommen på kärlekens villovägar; men uppgifterna härom äro så sväfvande och hvarandra motsägande, att man icke vet hvad man skall tro.

Såsom stöd för denna uppfattning må först åberopas hertiginnan Charlotte, hvilken efter att ha

  1. O. Levertin, Från Gustaf III:s dagar.