slottet, i hvars hvalf äfven en mängd portchäser tömt sitt innehåll af eleganta damer och kavaljerer.
Redan kl. 7 hade stora galleriet börjat fyllas, skrifver en samtida minnestecknare[1], af dem, »som ägde tillträde till hofvet, men riksråden, rikets herrar, de högsta af hofvet, alla dessas fruar och några, som af särskild nåd hade entrén, gingo in i det hvita rummet, som var blått. Samlingen i galleriet var så stor, att där var trängsel. Damerna i sina högsta prydnader stodo längs väggen till höger från stora ingången. Karlarna stodo midt emot i många leder bakom hvarandra. Närmast emot dörren till hvita rummet stodo de främmande sändebuden, deras legationssekreterare och andra presenterade utländingar, i rikt broderade gulddräkter eller galonerade uniformer. De svenska officerarne voro iklädda uniformer med hvita strumpor.
Under den långa väntan, som hörde till etiketten, fördrefs tiden med samtal, och många unga karlar, äfven gamla kurtisörer, gingo öfver på fruntimmerssidan, tills tecken syntes att couren skulle börja.
Ändtligen öppnades dörrarna till hvita rummet och allting blef tyst. Därifrån kom konungen, klädd med utsökt prakt, med briljanterade ordnar, knappar och spännen, visserligen något affekterad, men, det kan ej nekas, med mycken aisance och något kungligt, ehuru icke krigiskt i sitt väsende. Drottningen var stelare, men gick ej väl (ty hon var så stillasittande, att hon nästan glömt att gå, och hade dessutom ganska höga klackar); men hon hade en hög och ståtlig växt, stora, utstående ögon och i det hela en figur, som
- ↑ A. F. Skjöldebrand: Memoarer, utg. af H. Schück, d. 1 Sthlm. 1904.
