första ungdom var förbi, den aftynade hvar dag. Genom nämnda förändring bekom hofvet ett mystiskt och åldrigt utseende.»
Det senare var emellertid ej af någon längre varaktighet. Antingen den nämnda aftyningen var för märkbar, eller andra faktorer verkade; men friska och ungdomliga krafter kommo snart till användning och främst bland dem Ulla Fersen, hvilken, som redan nämnts, år 1775 blef statsfru och så godt som genast tycka ha blifvit icke blott den mest uppmärksammade utan äfven den oumbärligaste af hela sällskapet. Visserligen synes hon aldrig ha kommit på någon intimare fot med Sophia Magdalena, hvilkens enda förtrogna oafsedt hennes kammarfruar — först de från Danmark medföljande, därpå schweiziskan mademoiselle Dumont och så mamsell Heilman, sedan fru Hedin — torde ha varit hofmästarinnan, friherrinnan Virginia Charlotta Manderström, född Duvall, men däremot var hon så mycket mer värderad af konungen. I dennes närhet saknades hon nämligen aldrig under en lång följd af år, både som sällskap i hvardagslag och som medverkande i skådespel, baletter, karuseller och andra lustbarheter. Härom föreligga talrika meddelanden och anteckningar, af hvilka de som äro mest belysande för hennes egen personlighet och för den omgifning, hvari hon lefde, skola anföras. Men därförut torde det vara skäl uti att affärda hennes första äktenskaps historia.
Då Ulla Fersen blef statsfru, började den mellan parterna öfverenskomna skilsmässa till säng och säte, som sedan med några korta afbrott skulle fortsätta tills dess makens frånfälle gjorde definitivt slut på
